För första gången någonsin kan jag helt ärligt säga att jag älskar min kropp. Det finns mycket jag vill förändra, men det finns ingenting jag mår dåligt över. Förutom en grej. Mina bristningar på låren. De är så fula. Och de kommer alltid vara där. När jag är 80 år gammal kommer jag ha kvar samma streck på låren som jag hade när jag var 18. Det känns inte alls roligt. Visst kommer de blekna, men de kommer alltid att synas. Får helt enkelt lära mig att älska dem med.