Det är ingen secret att jag älskar min rygg. Jag får många komplimanger om den, men tycker jag borde få mer, SÅ mycket älskar jag den. Skoja.

Det är så lätt att bli blind för sin egna utveckling, jag tycker själv att min rygg ser precis likadan ut som den gjorde för 1 år sedan, men självklart gör den inte det. Blir såklart större hela tiden. Knäppte en ryggbild på gymmet igår som jag jämförde med en bild jag tog i slutet av maj. BLIR SÅ GLAD när jag tydligt ser att det går åt rätt håll. Kanske iofs bara blivit bättre på att posera. Hoppas inte.

 

En grej jag stört mig på otroligt mycket sedan det att jag börjat äta nyttigt och gå på mina dieter är att folk runtomkring mig helt plötsligt börja kommentera allt jag äter. Eller snarare börjat klaga på det jag äter. Jag får ständigt höra hur dåligt det är med cancerframkallande riskakor som innehåller arsenik eller cola zero och NOCCO som innehåller sötningsmedlet aspartam. Folk klagar på att jag alltid äter broccolli - "du vet väl att det finns andra grönsaker? Det är inte bra för din kropp att äta samma sak." & "Ska du verkligen äta vitt ris? Det är ju inte bra för magen."

Varför var det ingen som klagade när jag stoppade i mig choklad och sprang till donken när vi inte hade någon mat hemma? Varför klagade ingen på att jag aldrig någonsin åt några grönsaker eller drack vanlig läsk med socker istället för sötningsmedel? Tror ni att det är hälsosamt? Att det är bättre än NOCCO som är fullproppad med vitaminer, BCAA och lite aspartam?

Jag är fullt medveten om allt jag hör. Nu om någonsin vet jag precis vad det är jag stoppar i mig, men det går inte, det är omöjligt att undvika allting som är dåligt för kroppen. Ska man låta bli att äta allting som är cancerframkallade ska man heller inte äta frukt eller grönsaker som är sönderbesprutade. Och glöm inte rött kött som också är cancerframkallande.

Jag vet inte riktigt varför jag fått sånna här reaktioner. Kanske är det att det sticker i folks ögon att jag äter nyttigt. Att de själva skäms för att de inte tänker lika mycket på kosten, så de måste påpeka minsta "fel" jag gör. Om det får dem att må bättre över sig själva, så kanske jag lite bättre kan förstå.

Men det är faktiskt inte alls kul att få så mycket klagomål på det jag äter, nu när jag för en gångs skull verkligen krigar med kosten.

Samtidigt måste jag säga att jag får så mycket komplimanger. Mina nära påpekar hela tiden hur duktig jag är, vilken otrolig disciplin jag har och att de aldrig hade orkat hålla på som jag gör. Så det är absolut inte bara klagomål hela tiden, jag är otroligt tacksam över allt stöd jag får från vänner och familj.

 

Någon gång för flera år sedan svarade Ellen på en fråga om hur hon hade motivation till att träna varje dag. Hon skrev att det hade hon absolut inte, men att hon såg träningen som någonting som helt enkelt ingick i vardagen, ungefär som att gå till skolan.

Det svaret har följt med mig under dessa år, eller åtminstone nu när jag tränar som mest. Jag har funderat en hel del och jämför det ofta i mitt huvud med att gå till jobbet: Även fast man vet att man tycker det är kul, (man kan iallafall hoppas att alla tycker om sina jobb) kanske man inte alltid är motiverad till att gå dit. Man kan vara extra trött någon dag, känna sig hängig eller bara vara otaggad på att ta sig dit. Det kan också hända att man när man väl är där latar sig och inte riktigt gör det man ska, men man går alltid dit. Det är väl sällan någon stannar hemma från jobbet för att man är otaggad?

Precis så tänker jag med gymmet. De få gånger jag känner mig riktigt otaggad på att gå dit, så tänker jag att: vad hade du gjort om du skulle jobba?

För precis som på jobbet, där man får en belöning i form av pengar även om man latar sig, så lönar det sig alltid att gå till gymmet. Det enda dåliga passet är det som inte blir av. 

Träningen är min vardag. 6 dagar i veckan vilket blir 288 dagar om året tar jag mig dit. Det finns ingen som kan vara motiverad alla 288 dagar, men man tar sig dit.

För att det inte finns något alternativ.

 

 

 

Den här videon är en STOR spoiler på slutet av Dexter. Om ni någon gång tänkt kolla på serien, kolla inte på den här videon. Producenten av serien berättar varför serien slutade som den gjorde.

Lägger upp videon här så jag alltid har den för mig själv. Det kan vara bland det bästa jag sett. Gråter som ett litet barn. Om någon någonsin klagar på slutet - då drar jag fram den här videon. Om de fortfarande tycker slutet är dåligt är vi inte längre vänner. Varför har jag inte sett det här förrän nu?

Ett år. Ett år mellan bilderna. Det var i september förra året som jag bestämde mig för att ta tag i träningen på riktigt. Under det här året som har gått har jag förstått att just träningen är min stora passion. Jag har länge varit fram och tillbaka med träningen, men nu kan jag inte ens föreställa mig en framtid där den inte är en del av min vardag. Jag har kommit till den punkten då jag inte tränar för att jag måste, eller för att jag borde - jag tränar för att jag vill. För att det är lika självklart som att borsta tänderna varje dag. Timmen på gymmet är den bästa timmen på hela dagen.

På ett år har jag kommit så långt.

Jag är så spänd på att se vart jag är september 2017.

Imorgon börjar jag i en ny skola. I en ny klass. Ni som känner mig vet hur mycket min förra klass betyder för mig. Det var klassen - människorna - som drog mig ur min lilla depression och gjorde mig lycklig på riktigt.

Det var inte förrän jag träffade dem som jag på riktigt kände att jag kunde vara mig själv. Därför är de människorna så mycket mer än några jag hängde med i korridorerna.

Så: min nya klass har rätt stora skor att fylla.

Jag är säker på att jag kommer kunna vara mig själv med dem också, mitt självförtroende är precis där det ska vara, men det blir nog svårt att få en lika speciell klass som den jag hade på gymnasiet.

 

Min fina kusin Venous gifte sig igår. Det var ett stort bröllop på runt 200 personer skulle jag tro. Det var ett persiskt bröllop, med en persisk ceremoni, vilket var kul, väldigt annorlunda. Allting var så fint och påkostat, massa blommor, god persisk mat, öppen bar, ett helt kamerateam som fotade och filmade och mycketmycket mer.

Det var sagt att man skulle ha två olika klänningar på sig, en cocktailklänning på ceremonin och en fin, långklänning på festen. Det var inte alla som följde det, men både jag, mamma och Berkeh bytte klänningar under kvällen.

 

Måndag:
1 h, 10 minuter bröst/triceps

Tisdag:
1 h, 45 minuter rygg/biceps, mage
Onsdag:
45 minuter axlar

1 h, 2 minuter ben

Fredag:
Vila

Lördag:
1 h, 35 minuter bröst/axlar, mage

Söndag:
Baksida lår/rygg

 

Som ni ser så kör inte jag några intervaller längre. Den enda konditionsträning jag får än powerwalks (gått två långa den här veckan) samt mina benpass som blir riktigt svettiga.

Anledningen till det är att jag helt enkelt inte vill köra intervaller. Jag har inget fett jag känner att jag måste bli av med, så varför plåga mig själv?

Nej nu vill jag bara bygga muskler.

 

 

 

Jag trodde jag hade publicerat den här videon förut men kunde inte hitta den på bloggen. 

Det här är en youtuber från Los Angeles som gör videos som precis vilken annan make up artist som helst. Hon lägger upp klipp på sminktutorials, lite olika challenges, hauls osvosv.

Men den här videon. Den är MAGISK. Fick på riktigt gåshud första gången jag såg den. Så proffsigt filmat och redigerat så det skulle lika gärna kunna vara en musikvideo. Jag skojar inte när jag säger att jag sett den minst 30 gånger. Blir alltid lika förtrollad.

Jag kom in på sjuksköterskelinjen på Karolinska i Huddinge. Är verkligen jätteglad, ska bli så roligt att få börja skolan igen. Att få ha en klass igen. Och att få tillföra någon nytta i världen, istället för att putsa maskiner och plocka vikter på ett gym. 
Någonting mindre kul är att jag då måste börja äta Ritalin (adhd-tabletter) igen. Jag har haft ett långt uppehåll med dem då jag inte ser någon mening i att äta dem när jag inte pluggar och behöver koncentrera mig särskillt mycket. Men nu är det dags. Alltid när jag haft ett uppehåll och sedan börjar knapra pillrena igen får jag extrema biverkningar som håller i sig i 1-2 månader. Vissa biverkningar håller i sig så länge jag äter medicinen, men långt ifrån alla. Hade det varit så hade jag absolut inte fortsatt med tabletterna. 

Jag tänkte att jag skulle börja ta dem i tid, så biverkningarna hunnit lägga sig tills dess att jag börjar plugga (30 augusti). Så i måndags (8 augusti) tog jag mitt första piller. Det har inte hunnit bli riktigt jobbigt än, men jag känner av en hel del biverkningar. Magont, muntorrhet, hög puls, minskad (läs ingen) aptit, tvångstankar och någonting nytt för den här gången är att jag jämnt känner mig nervös. Som om jag ska på en jätteviktig arbetsintervju och inte vet vart jag ska ta vägen. Jag kollade upp det och det är tydligen en utav de vanligaste biverkningarna, att känna sig nervös. Skönt iallafall att jag sluppit det tidigare.

Men än så länge mår jag bra. De värsta biverkningarna har inte hunnit slå till än. Då pratar jag grova humörsvängningar, muskelvärk, huvudvärk, illamående, yrsel, gråtmildhet, hjärtklappning och jobbigast av allt - nedstämdhet.

Ni måste tycka jag är dum i huvudet som inte byter medicin. Men som sagt, de flesta biverkningarna går över. Och när de gjort det så funkar medicinen som ett par magiska glasögonen för koncentrationen.
Hela den här veckan har jag haft en bok med mig i väskan som jag, så fort jag fått chansen, läst i. Att kunna läsa utan att behöva anstränga sig för att förstå vad varenda ord verkligen betyder (för att det vanligtvis pågår tio andra saker i huvudet) är helt fantastiskt.

Visst skulle jag kunna testa någon annan tablett som inte ger lika starka biverkningar, men hela den processen med att hitta rätt medicin och framförallt rätt dos för mig - är så otroligt krävande och tar så sjukt lång tid. 
När biverkningarna lagt sig är jag jättenöjd med Ritalin, jättenöjd med den dos jag tar och jättenöjd med allt medicinen gör för mig.

Jag får se det som med allting annat - man måste ha tålamod och kriga innan man kommer dit man vill.

Min äldsta storebror Keyvan och hans fru Berkeh ska på ett bröllop här i Marbella ikväll. Och jag fick äran att sminka Berkeh till bröllopet. Det är så kul att få sminka någon ny person, experimentera med deras ansiktsdrag och former.
Hon har fantastiska ögonlock som är så enkla att sminka, så det är verkligen så kul att få sminka henne.

Körde på en bronzig och solkysst hy, sotade ögon och matta rosa läppar. Berkeh hade dessutom köpt en helt magisk klänning från Rebecca Stella. Både hon och Keyvan var så fina när de åkte.