Jag började titta på Dexter för mer än ett år sedan. När jag precis hade börjat ettan. En kille i min förra klass var helt tokig i det & jag som vill(e) bli kirurg, men avskydde blod, tänkte att det kanske var en bra idé att börja titta och vänja mig vid det, lol (korkad 15 åring). Funkade dock ändå. Men. Jag började titta och redan efter första avsnittet var jag som besatt. Det blev min vardag och så fort jag fick en stund för mig själv, satte jag på Dexter (huehuehue). Slutade träffa många av mina kompisar för att istället kunna spendera helgen med min kära. Har även förlorat en del vänner pga mitt beroende. Jag vet att nästan alla mina vänner tycker att jag är helt störd, att mitt addiction till serien är överdrivet. Tillochmed min familj tyckte jag var fånig när jag inte gick till skolan på 3 dagar efter finalen. De flesta tror säkert också att jag bara spelar och vill ha uppmärksamhet, att känslorna inte är på riktigt. Men de är så äkta de bara kan bli. Dexter är en sån stor del av mitt liv, när allt annat känts värdelöst och jobbigt, har serien varit det enda som piggat upp mig. Ljuset i mitt liv. Den är verkligen någonting jag brinner för. Det är precis som att vissa brinner för att sparka på en boll eller att vissa brinner för att spela ett spel. Det är ingenting som passar mig, men jag respekterar deras passion. För att ha någonting i sitt liv, man värderar så högt, det är underbart. Att veta att så fort man mår dåligt, har man någonting för att lindra smärtan. Jag är lycklig. Och jag vet att det är pga Dexter. Folk tycker att jag är störd, att jag behöver hjälp, att jag är fanatisk. Tycker om att tänka att de bara är avundsjuka. Att de inte vet hur det är att älska någonting så starkt. Sen finns det vissa som säger ''Dexter är slut, det är över, släpp det nu'', men oj vad fel de har. Dexter kommer aldrig vara slut för mig. Jag har sett alla säsonger 5 gånger och jag är inte klar på långa vägar. 5e rundan tog 2 månader, vart klar häromdagen och är redan nu inne på 3e avsnittet på första säsongen för en 6e gång. Kommer aldrig tröttna. Jag är medveten om hur jobbig jag kan vara, som jämnt pratar om serien, men ifall jag skulle säga allt jag tänkte på, varje gång jag tänkte det skulle jag inte ha några vänner kvar. Dexter finns alltid i mitt huvud, allt som sägs och händer runtomkring mig kopplar jag till serien. För min del är det ingenting negativt, jag lyser upp inombords så fort den dyker upp i mitt huvud. Och det är så himla härligt. Att kunna gråta av glädje, när man vill, det är fan det bästa som finns. Och det är precis det jag gör, när jag tänker på hur Dexter har räddat mig. Hur jag skulle må utan serien, vill jag inte ens tänka på. När pappa var sjuk var Dexter det som fick mig på andra tankar & när min oro och ångest varit som högst gav Dexter mig möjligheten att bara släppa allt och lugna ner mig. Det är som med musik. Vad skulle ni göra utan musik? När ni mått dåligt? När ni bara vill försvinna från jordens yta? Föreställ er ett liv utan musik. Det går inte, ellerhur? Precis så är det för mig med Dexter. Han är min heliga plats jag kan försvinna till när ingenting går som det ska.
Meningen med det här inlägget, var att få mina (typ -3) läsare att förstå lite bättre om varför jag är så fanatisk. Varför Dexter är en så stor del av mig. Självklart, serien i sig är helt underbar, men främst älskar jag den för att den räddat mig så många gånger och för att den fortfarande gör det. Vet att de som läser är mina närmsta vänner och vill att ni ska se mig som en lite mindre galnare person, än vad ni gjort tidigare. Sen är det skönt att skriva av sig.