Ikväll har jag suttit och kollat igenom min instagram litegrann, ni vet, kollat på gamla bilder, tänkt tillbaka på alla minnen, upptäckt gamla kompisar jag borde skicka iväg ett sms till och bara skrattat åt hur rolig jag alltid varit, alltid är, alltid kommer att vara. Så hittade jag en video. En video där några av skådespelarna från Dexter tackar oss fans för... för allt. För att vi finns, helt enkelt. Det är en video som las upp precis efter det att det allra sista avsnittet släpptes. Som ett farväl. Åååh vad jag grät till den videon när den kom ut. Åååh vad jag grät när det sista avsnittet släpptes. Och åååh vad jag grät idag när jag återigen hittade videon.

Det här inlägget är till alla er som frågat "kollar du fortfarande på Dexter eller har du tröttnat?". För som många av er kanske redan vet, så brinner jag ofta väldigt starkt för någonting ett tag, sedan försvinner det helt. Som med Maskinen, stora smycken eller fotografering. Men mitt intresse för Dexter är annorlunda. Jag tror aldrig jag kommer tröttna. Jag kanske inte kollar på serien för tillfället. Det händer att jag sätter på ett avsnitt när jag är ledsen eller vill lugna ner mig, men jag följer det inte. Men tro inte för EN SEKUND att det betyder att Dexter inte har en lika stor plats i mitt hjärta som för ett år sedan. Jag kommer titta på det igen. I våras avslutade jag min 11e omgång och jag har bestämt mig för att börja den 12e omgången den 22 september, datumet då det sista avsnittet kom ut. Jag saknar det. Jag saknar det såå mycket. Men jag vet att ju längre jag väntar med att titta, desto bättre blir det när jag väl gör det.

Så för att sammanfatta det här inlägget: Jag kommer aldrig tröttna på Dexter. Att jag kan gå från att vara på strålande humör till att storböla av en 15 sekunders video bevisar att den här serien har ett grepp om mig jag inte kunde släppa om jag så ville det. Det är för starka känslor inblandade. Som jag så många gånger skrivit på bloggen; den här serien är, för mig, så mycket mer än bara en serie.