Någon gång för flera år sedan svarade Ellen på en fråga om hur hon hade motivation till att träna varje dag. Hon skrev att det hade hon absolut inte, men att hon såg träningen som någonting som helt enkelt ingick i vardagen, ungefär som att gå till skolan.

Det svaret har följt med mig under dessa år, eller åtminstone nu när jag tränar som mest. Jag har funderat en hel del och jämför det ofta i mitt huvud med att gå till jobbet: Även fast man vet att man tycker det är kul, (man kan iallafall hoppas att alla tycker om sina jobb) kanske man inte alltid är motiverad till att gå dit. Man kan vara extra trött någon dag, känna sig hängig eller bara vara otaggad på att ta sig dit. Det kan också hända att man när man väl är där latar sig och inte riktigt gör det man ska, men man går alltid dit. Det är väl sällan någon stannar hemma från jobbet för att man är otaggad?

Precis så tänker jag med gymmet. De få gånger jag känner mig riktigt otaggad på att gå dit, så tänker jag att: vad hade du gjort om du skulle jobba?

För precis som på jobbet, där man får en belöning i form av pengar även om man latar sig, så lönar det sig alltid att gå till gymmet. Det enda dåliga passet är det som inte blir av. 

Träningen är min vardag. 6 dagar i veckan vilket blir 288 dagar om året tar jag mig dit. Det finns ingen som kan vara motiverad alla 288 dagar, men man tar sig dit.

För att det inte finns något alternativ.