Idag tog vi upp det här med hur Dexter tokig jag är. Det kommer på tal mer eller mindre varje dag, men först idag insåg jag hur enormt stor del av mitt liv serien är.

 Mina vänner vänjer sig mer och mer vid mitt Dexter snack och de förvånas inte längre när jag säger att jag såg klart en säsong – 12 timmar – över en helg. Det är skönt. För jag försöker verkligen inte göra mig till. Jag brinner bara för serien så himla starkt. Fast det är lite det jag har tänkt på. Är det verkligen serien jag brinner för? Är det inte bara så att jag älskar att jag kan brinna så starkt för någonting? Jag menar… om serien verkligen är så bra som jag anser, varför är jag då den enda ungdomen i Sverige (jag har letat, believe me) som på riktigt, på riktigt skulle kunna göra vadsomhelst för att få träffa Michael C Hall? Den enda som skulle kunna vara tillsammans med värsta idioten, bara han älskar Dexter? Fast om jag inte tyckte serien var sjukt bra redan från början, hur fastnade jag då för den?
 I vilket fall som helst gör serien mig lycklig. Det är allt som räknas. Jag tycker det är så magiskt och overkligt att den bara blir bättre och bättre för varje gång jag tittar på den.

 Fast vid vissa tillfällen känner jag mig så töntig. Som i lördags när jag var på klassfest hemma hos Hugo. Jag hade jättekul och tänkte stanna där över natten. Tills en i klassen sa att han tänkte börja titta på Dexter. Mitt hjärta hoppade över ett slag och jag kände ett så starkt sug efter serien. Så jag åkte hem. Lämnade mina bästavänner för att lägga mig i min säng och somna in till det jag älskar mest. Dexter.

 Morgonen därpå frågade jag Arin, som redan då börjat titta, vad han tyckte om avsnitten han sett dittills. ”Förvånansvärt bra!”. Jag grät. Fan också börjar gråta nu. Helvete. Det är vid sådana här situationer som jag känner mig så töntig och överdriven, men jag kan verkligen inte hjälpa det. Jag blir så rörd och stolt, det går inte att förklara. Föreställ dig att du hittar en bra låt på youtube som ingen av dina vänner hört. Du ber dem lyssna på låten och så småningom är det allas favoritlåt. Mesig jämförelse, men kan du förstå känslan? Serien är mitt barn och jag är världens stoltaste mamma.

 Töntig eller inte, jag älskar att kunna börja gråta åt en låt som påminner mig om Dexter eller skratta lika mycket varje gång åt en scen jag sett tio gånger. Jag älskar att jag kan alla repliker. Att jag vet hur skådespelarna säger dem, vad de gör med sina händer samtidigt eller hur deras ansiktsuttryck ser ut.

 Och jag älskar att jag inte har några som helst läxor, jag skulle kunna göra vad jag vill, men jag väljer att sitta och skriva en text om hur mycket jag älskar en serie som handlar om blod.