Ikväll har jag suttit och kollat igenom min instagram litegrann, ni vet, kollat på gamla bilder, tänkt tillbaka på alla minnen, upptäckt gamla kompisar jag borde skicka iväg ett sms till och bara skrattat åt hur rolig jag alltid varit, alltid är, alltid kommer att vara. Så hittade jag en video. En video där några av skådespelarna från Dexter tackar oss fans för... för allt. För att vi finns, helt enkelt. Det är en video som las upp precis efter det att det allra sista avsnittet släpptes. Som ett farväl. Åååh vad jag grät till den videon när den kom ut. Åååh vad jag grät när det sista avsnittet släpptes. Och åååh vad jag grät idag när jag återigen hittade videon.

Det här inlägget är till alla er som frågat "kollar du fortfarande på Dexter eller har du tröttnat?". För som många av er kanske redan vet, så brinner jag ofta väldigt starkt för någonting ett tag, sedan försvinner det helt. Som med Maskinen, stora smycken eller fotografering. Men mitt intresse för Dexter är annorlunda. Jag tror aldrig jag kommer tröttna. Jag kanske inte kollar på serien för tillfället. Det händer att jag sätter på ett avsnitt när jag är ledsen eller vill lugna ner mig, men jag följer det inte. Men tro inte för EN SEKUND att det betyder att Dexter inte har en lika stor plats i mitt hjärta som för ett år sedan. Jag kommer titta på det igen. I våras avslutade jag min 11e omgång och jag har bestämt mig för att börja den 12e omgången den 22 september, datumet då det sista avsnittet kom ut. Jag saknar det. Jag saknar det såå mycket. Men jag vet att ju längre jag väntar med att titta, desto bättre blir det när jag väl gör det.

Så för att sammanfatta det här inlägget: Jag kommer aldrig tröttna på Dexter. Att jag kan gå från att vara på strålande humör till att storböla av en 15 sekunders video bevisar att den här serien har ett grepp om mig jag inte kunde släppa om jag så ville det. Det är för starka känslor inblandade. Som jag så många gånger skrivit på bloggen; den här serien är, för mig, så mycket mer än bara en serie.

 

 

 

eBay har de finaste byxdresserna jag någonsin har sett. Skulle kunna beställa över 20 styckna därifrån. Jag har beställt 3, men hittills bara fått hem en som var lite för liten. De andra har jag beställt i en storlek större så jag hoppas på att de sitter bättre (Kina storlekar är smååå). Billiga är de såklart också. Ingen över 100 kr.

 

 

 

Jag gjorde en Shay Mitchell inspirerad sminkning häromdagen, ni vet, Emily i PLL? Sminkningen blev fin, men inte riktigt så som hon brukar ha det! Blev relativt nöjd iallafall :-)
Videon är uppe om någon timme!

 

Alltså FAN vad jag har tröttnat på min proteinshake. Vet ni hur jobbigt det är att behöva skaka den i fem minuter för att slippa de vidriga proteinklumparna? Och lukten... LUKTEN.
Nu har jag faktiskt börjat med en ny grej. Om jag inte ska stanna kvar och springa på gymmet, så skyndar jag hem och gör en smoothie av mitt protein istället. I mixern. Så man slipper skaka. Och slipper äckliga klumpar. Och lukten är inte lika hemsk.

 

Jag fick precis en fråga här på bloggen om vad jag göra nu när jag slutat gymnasiet. Som de flesta av er kanske redan vet, så  fick man idag besked om man kommit in på den högskola man valt eller inte. Jag sökte tre läkarutbildningar. Till Karolinska, Uppsala och till Linköping. Som jag redan visste när jag sökte, så kom jag inte in, utan jag sökte mest bara för att söka. Jag står nu som reserv till alla tre utbildningar, men tvivlar starkt på att jag kommer komma in. 

Så det jag tänkt göra nästa termin är att på egen hand plugga till högskoleprovet. Tråkigt, va? Jo, men det är det enda sättet för mig att komma in på läkarutbildningen här på Karolinska, vilket just nu är min högsta dröm. Så resten av detta år kommer jag läsa massa tråkiga krönikor och artiklar, plugga engelska, förbättra min matte och mitt ordförråd. Samtidigt som jag kommer jobba en hel del (har sökt jobb på Åhléns, håll tummarna för mig).

När jag väl kommit in på Karolinska och läst i fem år till läkare är planen att jag ska plugga vidare till kirurg. Och hur mycket låter inte jag som en golddigger när jag säger att jag vill bli hjärnkirurg, haha! Men jag är så sjukt faschinerad av hjärnan och att få jobba med någonting som har med den att göra känns för bra för att vara sant. Sedan vet jag inte hur jag känner om fem år. Då kanske jag är superintresserad av, säg, urinblåsor istället.