Det är ingen secret att jag älskar min rygg. Jag får många komplimanger om den, men tycker jag borde få mer, SÅ mycket älskar jag den. Skoja.

Det är så lätt att bli blind för sin egna utveckling, jag tycker själv att min rygg ser precis likadan ut som den gjorde för 1 år sedan, men självklart gör den inte det. Blir såklart större hela tiden. Knäppte en ryggbild på gymmet igår som jag jämförde med en bild jag tog i slutet av maj. BLIR SÅ GLAD när jag tydligt ser att det går åt rätt håll. Kanske iofs bara blivit bättre på att posera. Hoppas inte.

 

En grej jag stört mig på otroligt mycket sedan det att jag börjat äta nyttigt och gå på mina dieter är att folk runtomkring mig helt plötsligt börja kommentera allt jag äter. Eller snarare börjat klaga på det jag äter. Jag får ständigt höra hur dåligt det är med cancerframkallande riskakor som innehåller arsenik eller cola zero och NOCCO som innehåller sötningsmedlet aspartam. Folk klagar på att jag alltid äter broccolli - "du vet väl att det finns andra grönsaker? Det är inte bra för din kropp att äta samma sak." & "Ska du verkligen äta vitt ris? Det är ju inte bra för magen."

Varför var det ingen som klagade när jag stoppade i mig choklad och sprang till donken när vi inte hade någon mat hemma? Varför klagade ingen på att jag aldrig någonsin åt några grönsaker eller drack vanlig läsk med socker istället för sötningsmedel? Tror ni att det är hälsosamt? Att det är bättre än NOCCO som är fullproppad med vitaminer, BCAA och lite aspartam?

Jag är fullt medveten om allt jag hör. Nu om någonsin vet jag precis vad det är jag stoppar i mig, men det går inte, det är omöjligt att undvika allting som är dåligt för kroppen. Ska man låta bli att äta allting som är cancerframkallade ska man heller inte äta frukt eller grönsaker som är sönderbesprutade. Och glöm inte rött kött som också är cancerframkallande.

Jag vet inte riktigt varför jag fått sånna här reaktioner. Kanske är det att det sticker i folks ögon att jag äter nyttigt. Att de själva skäms för att de inte tänker lika mycket på kosten, så de måste påpeka minsta "fel" jag gör. Om det får dem att må bättre över sig själva, så kanske jag lite bättre kan förstå.

Men det är faktiskt inte alls kul att få så mycket klagomål på det jag äter, nu när jag för en gångs skull verkligen krigar med kosten.

Samtidigt måste jag säga att jag får så mycket komplimanger. Mina nära påpekar hela tiden hur duktig jag är, vilken otrolig disciplin jag har och att de aldrig hade orkat hålla på som jag gör. Så det är absolut inte bara klagomål hela tiden, jag är otroligt tacksam över allt stöd jag får från vänner och familj.

 

Någon gång för flera år sedan svarade Ellen på en fråga om hur hon hade motivation till att träna varje dag. Hon skrev att det hade hon absolut inte, men att hon såg träningen som någonting som helt enkelt ingick i vardagen, ungefär som att gå till skolan.

Det svaret har följt med mig under dessa år, eller åtminstone nu när jag tränar som mest. Jag har funderat en hel del och jämför det ofta i mitt huvud med att gå till jobbet: Även fast man vet att man tycker det är kul, (man kan iallafall hoppas att alla tycker om sina jobb) kanske man inte alltid är motiverad till att gå dit. Man kan vara extra trött någon dag, känna sig hängig eller bara vara otaggad på att ta sig dit. Det kan också hända att man när man väl är där latar sig och inte riktigt gör det man ska, men man går alltid dit. Det är väl sällan någon stannar hemma från jobbet för att man är otaggad?

Precis så tänker jag med gymmet. De få gånger jag känner mig riktigt otaggad på att gå dit, så tänker jag att: vad hade du gjort om du skulle jobba?

För precis som på jobbet, där man får en belöning i form av pengar även om man latar sig, så lönar det sig alltid att gå till gymmet. Det enda dåliga passet är det som inte blir av. 

Träningen är min vardag. 6 dagar i veckan vilket blir 288 dagar om året tar jag mig dit. Det finns ingen som kan vara motiverad alla 288 dagar, men man tar sig dit.

För att det inte finns något alternativ.